Äntligen kväll
Ja herre Gud, äntligen kväll och äntligen sover ungarna. Vilken dag, vakna av att luren vibrera och det var Hanna. Jag skulle ringa upp och det gjorde jag. När hon svara så spruta det tårar ur henne och jag fatta direkt att något är fel ordentligt för Hanna är inte den som gråter i onödan kan jag lova. Hon fick bara ur sig att pappa är död. Orden eka inom mig och jag var klädd, å satt i bilen på 2 min om det änns tog det. Plattan i mattan och det var det verkligen. Så när jag kom fram så hade Hanna hört bilen. Vi satt och prata, grät och prata igen. Men att jag hade inte hunnit fatta så att jag var rätt cool ändå. Anita var lugn och hon tog det bra. Men visst tårar kom och hon var och är i Chock å det är skälv klart att hon är. Jag åkte hem och prata med gubben som inte fatta något när jag stack min kos. När vi pratat en stund blev det dags att duscha och fixa sig klar och åka till Jenny å busa runt å stoja å prata och bara umgås. Vi kom dit vid tolv och sen blev det hem färd vid sex tror jag det var. Barnen hade skoj och jag med. Hon är en super bra tjej och rolig. Hon och jag är jävligt lika så Jenny sà rent ut att: vi är jävligt lika i settet, gått igenom samma skit, har liknande problem med skallen mm mm att hur kan vi inte vara släkt. Ja det kan man undra men att där i mot har alla en dubbel gångare någon stans i den stora vida världen. Kanske är jag och Jenny varandras dubbel gångare. Men att det får man fundera över. När jag kom hem så blev det laga käk och diska mm och nu sitter jag här, tårarna bara sprutar och det är så jävla overkligt att han vår Lasse är borta. Fattar inte och det kommer nog ta tid att fatta. Jag saknar han något grymt och jag önskar att han har det bra :). Fan vad jag hatar när folk lämnar in. Men att sånt är livet. Suck nu måste jag sova en stund. Upp å jobba i morgon :)